Till månen och tillbaka
torsdag 30 juli 2015
söndag 21 juni 2015
Och vet ni, jag grät inte en endaste tår
Och vet ni, jag grät inte en endaste tår
Jag tog kemikalier för
att få lockar
Det var helt okej
Och stoppade in färgmedel
i min kropp så att jag
skulle passa in
Alla sade hur bra det blev
Jag solade min hud i ultraviolett för att vara fin
Jag menar, vill man vara fin får man väl
lida pin
Inte många
nämnde cancer
Men många
stod bredvid
Jag till och med präntade
in mönster i min rygg
Och levde i perioder på
nutrilett
Det enda jag ville var att vara rätt
Och fortfarande var protesterna få
De tystades snabbt av en normativ ridå
Nu har jag inte gjort någonting
särskilt
Inga kemikalier i min kropp
Ingen markering på
min hud
Inte ens solat i solarium för
att passa in
Det var länge
sen jag bantade
För första gången någonsin
kan jag uttrycka kärlek
till själen min
Och nu, enda gången
i mitt liv
har mitt utseende orsakat reaktioner
Så till
den grad att jag anar återhållna aggressioner
Det jag gjorde skapar fler frågor än
jag kan förstå
Man undrar hur min tanke går.
För
jag gjorde det "förbjudna",
jag trimmade mitt hår
och vet ni, jag grät
inte en endaste tår
Och ändå är NU första gången
som ett av mina personliga val
hos många
andra tydligen orsakar oro och kval
Förut,
när jag stoppade i mig
kemikalier
eller på andra
sätt utsatte min kropp för cancerrisk
lät
man mig vara
Nu uttrycker man oro och ber mig i stället att svara
På hur
jag kunde göra så här
och varför
Här får ni svaret: Er fråga är en del av det - det är en del av mitt därför
Etiketter:
dikter,
frisyr,
frisyrer,
genus,
hår,
jämlikhet,
kort hår,
kvinnoideal,
lyrik,
normkritik,
personlig utveckling,
texter
Allt som jag alltid var
Vi var i Spanien förra sommaren och mina latinska blodådror pulserade i den heta luften...
Allt som jag alltid var
Universum
Kom till mig
Andas mina andetag och rå
om mig
Låt
mig hålla din hand en stund
Jag lutar min rygg mot din barm
Se på mig
Hur limefruktens gröna
speglar sig i mig
Mina ögon
vilar i dina en stund
Möt
min blick i havets våg
Universum
Du lyfter mig nu
Jag svävar
över markens böjda kurvor
Jag breddar mina vingar
Vinden ger mig kraft
Min Styrka
Min källa
Jag vill Leva
Så som
jag är
Med de andetag jag ger och får
Mina fötter
mot marken
och jag finns
Mina armar breddade att ta emot vinden
och jag finns
Mina ögon
som vilar mot solen
och jag finns
Och är
allt som jag alltid var
Med dig i mig
Den här texten skrev jag när jag tog avsked av det osäkra barnet i mig. Det var under en promenad och jag såg så tydligt länken mellan min varelse och Moder Jord.
Med dig i mig
Livet är här
Och nu
Jag ser dig och då lever jag eftersom du är här.
Nu
Jag ser dig och jag återskapas i spegelbilden av mig
I dig
Nu
Jag lever nu
Med dig i mig
Så andas en gång eller två och jag andas dina andetag med
dig och när våra andetag blandas så blir vi återigen
Ett enda andetag
Och det andetaget är i luften mellan oss
Mitt hjärta bultar
För jag ser
Dig
Bilden av dig speglas i daggen
Som balanserar på toppen av grässtråna bredvid mina fotsteg och det
räcker
För glansen i daggens bubbla låter mig få njuta av att vi är
en del av samma jord
Och vi kommer alltid vara ett
I andetagen som delar plats i luften
Och på grässtråets glansiga yta
Etiketter:
andning,
barnet i sig själv,
dikt,
dikter,
liv,
livet,
lyrik,
moder jord,
natur,
personlig utveckling,
texter
Utan henne här
Utan henne här
Hjärta, slå sina slag under min hud
Skrik på mig att jag inte ska blunda för henne
Inte den här gången
Och inte nu
Påminn mig om att jag har kvar ett
Far Väl
Kom, säg
Att om jag inte släpper henne nu så kan jag aldrig resa till
min andra plats
Till mitt andra liv
I mitt parallella universum
Hud, flamma dig röd nu
Ansträng dig tills jag måste stanna upp
Och se vad hon gör i mig
Hon, som lever i mitt inre rum
Hon, som jag förnekade
För att leva vidare i livet de gav mig
Hon, som har kommit tillbaka
För att gå
Hjärta, slå dina slag hårda nu
För Hur ska hon kunna gå utan ett löfte om att det kommer
bli bra sen
Utan henne här
Mitt livsverktyg
Mitt vapen mot världen
Min bästa vän
Barnet som jag en gång var
Etiketter:
dikt,
dikter,
hjärta,
liv,
livet,
lyrik,
parallellt universum,
personlig utveckling,
spiritualism,
universum,
uppväxt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)